En mycket tankvärd berättelse om en hund som inte gav upp i sitt sökande efter sin flock
och två underbara människors envisa kamp, trots små odds om ett lyckligt slut.
Om inget annat så för att hitta hennes kropp.

Matte lämnade bilen vid Leingarydsvägen som vanligt, gjorde spår och hämtade Siiri, som hade väntat i bilen. Spårträning gick alldeles utmärkt. Då var det dags att släppa Siiri från koppel och låta henne springa medan matte skulle plocka trattkantareller. Plötslig fick matte syn på rådjur och i samma ögonblick fick Siiri också syn/ lukt på rådjur. Och trots mattes "STOP" försvann Siiri efter bortspringande rådjur. Eftersom Siiri hade en gång innan gjort samma sak väntade matte halv timma innan hon började bli orolig. Matte sökte sig genom skogen åt det hållet Siiri sprang. Ingen syn på Siiri.
Efter 2 timmar försökte matte att ringa hem och informera husse. Samtidigt upptäkte matte att det gick inte att använda mobil i skogen så hon var tvunget att gå tillbaka till bilen och köra längs vägen för att hitta plats att ringa samtal. Nästa var att ringa till polis och lämna anmälan. Därefter körde matte tillbaka till skogen för att leta efter Siiri. Klockan hade hunnit bli 3 på eftermiddag och dagsljuset började försvinna.
Matte körde hem, hämtade kompass, större karta och ficklampor samt husse som kunde stå men orkade inte riktigt gå. Men husse vaktade brevid bilen så att matte skulle inte försvinna. Ingen syn på hund. Filt och matskål lämnades på plats. En bekant på brukshundklubben kontaktades men han tyckte inte att någon hund kunde hjälpa till.

Matte körde hem, ringde till polis igen. Det fanns ingen anmälan! Det visade sig att Polisdistriktena jobbar inte ihop. Matte hade första gången hamnat till Blekingepolis eftersom hon hade råkat vara på den sidan av Ryssberget. Hemifrån gick samtalet till Skånepolis. Anmälan lämnades till Skåne-polis också.

Söndagmorgon kom och Siiris familj hade inte sovit. På morgonen kom familjekompisar och hjälpte till. Matte hade under natten gjort A4-lappar, stoppat i plastfickor och teipat. Bilarna körde till ryssberget igen. Ryggsäckarna var fullt med filt, Siiris vinterjacka samt diarré -drycka. Kompis lämnade lappar till bekanta som han kände och körde upp till Fritidsområdet samt runt Ryssberget. Siiris matte + husse körde till skogen och vandrade flera timmar i det våta vädret. Letarna träffades vid Ryssbergstugan och passade på att prata med alla som var ute på tipspromenad. Alla möjliga människor stoppades och telefonnr lämnades, även jägarna fick lappar. Vi var rädda att Siiri skulle fastna med sin sele eller komma i kontakt med vildsvin.

På måndag morgon tog matte kontakt med radio Kristiastad och radio Blekinge samt alla stora morgontidningar angående bortsprungen hund. På måndag ringde matte till Nuggets och informerade om sorgen. Letandet fortsatt omkring Ryssberget och längs vägarna runt om Gammalstorp.

På tisdag Matte och Husse körde till Bjärnum och fick tröst från Kjell o Isa. Kjell kunde inte tänka att boxern klarar att springa flera timmar och definitivt orkade inte springa så långt iväg, hjärtat tar slut misstänkte han. Senare samma kväll åkte Matte och Husse igen till skogen och letade trots att det var mörkt och hade blivit kallt. Kompisarna hade gjort samma sak under dagen. Praktiskt taget från tidigt morgon till sen kväll körde matte och husse längs skogsvägar och promenerade i skogen. Tanken var att hitta kroppen om inget annat. Under tiden det var många som ringde och tröstade till. Helt främmande människor, oftast hundägare som tyckte synd om. Men ingen hade fått syn på hunden.

Husse började bli lite bättre och var tvunget att bestämma sig att åka till jobbet på torsdag. Samma dag skulle matte också börja jobba igen. Sorgen var tung.

På onsdag-morgon den 28 november bestämdes att åka sista gången till Ryssberget och hämta bort både filt och matskål. Det hade varit minus 6 under natten och solen lyste som aldrig innan. Matte och husse stoppade varorna i ryggsäcken. " Vi tar en liten promenad om vi skulle hitta hennes kropp" sa husse och började gå åt det hållet Siiri försvann. Efter 5 minuters vandradet såg matte plötsligt nåt i höger synfält. Vände huvudet och fick syn på Siiri som viftade med svansen. " Hej! Vad trevligt att ni var också här!" Matskålen togs upp och Siiri fick några matbitar innan matte svepte henne till vinterjackan som hade varit med i ryggsäcken. Matte började ringa till kompisar, bådes föräldrar men först till Nuggets, där Isa svarade. Också polisen informerades samt tidningar och lokalradio. Senare på eftermiddag ringde en man som hade jobbat i skogen, han hade sett hunden ca 9 tiden ungefär på samma ställe vi hittade henne halv timme senare.

Siiri var borta 4 nätter och 5 dagar, gick 4 kilo ner i vikt, tassarna var ömma men inte skadade och hon hade inga skador bortsett lite kåda på rumpan. Resan hindrade inte att komma och basta med familjen senare på onsdag- kväll. Hon fick mat i små portioner flera gången om dag och sov mycket i dom första dagarna.

Siiri har säkert ärvt en hel del från sin farmors pappa Heidalens Bobby dvs Bosse. Äventyrerna påminner lite om varandra och Bosse kan vara stolt över sin avkomling. Om någon hade tidigare frågat om boxern klarar sig i skogen 4 nätter, hade vi svarat definitivt NEJ.

I Finland jobbar en grupp volontärer (Finlands hundsökarna rf) med bortsprunga hundar. Deras hemsida gav värdefulla tips om sökandet och hur man bäst sprider information.

Vi vill särskilt tacka familjen Kolari i Bromölla för hjälp vi fick under dessa förfärliga dagar.

Marja och Marko, Siiris matte och husse

Siri hemma igen efter 5 dagar och fyra nätters utevistelse i regn och kyla ner till - 6 grader. Om Siiri kunde berättat, kanske hon sagt.
Oh int var det så farligt det där, jag gick väl runt det där Ryskberget en 5-6 gånger. Men visste ju att matte och husse skulle komma så småningom, och det gjorde de ju också. Nu skall vi snart gå och bada bastu.

Efter bastubadet så är jag skinande blank igen.
Men tror att jag måste hålla reda på matte bättre nästa gång.

Denna berättelse och dikten är inskickad av Inger Tireland

Tecknade gjorde Björn Berg

- Beppe? sa Cilla och lyfte vänstra ögonlocket en halv centimeter. Hon gav oss ett hundöga. Ett hundöga är som ett getöga, fast snällare. - Beppe, sa alltså Cilla, som är Beppes hund, och fällde ner ögonlocket igen. Det verkade inte som om hon tyckte det var mycket att spilla ord på.

Hon låg platt på magen med alla benen petande rakt ut. Av alla hundar är det visst bara boxern som kan ligga sådär. Som paddor. Fast boxrar är klokare än paddor. Cilla är en särskilt klok boxer.
Cilla kan tala, nästan, nämligen. Det låter som sus i gamla värmeledningsrör. Som husse ungefär. Det är nog av honom hon lärt sig tala. Lyssnar man riktigt noga tror man att man förstår vad hon säger.

- Beppe är en snäll Husse, säger Cilla när hon legat och tänkt efter en lång stund, Fast tankspridd. Glömsk är han, riktigt glömsk ibland. Det är tur att man har matte också.
Matte heter Kerstin. Hon är inte alls så väldigt lång som Beppe, hon är alltid hemma, och så kommer hon ihåg vad hon lovar.

- Som i morse till exempel, då lovade Beppe redan när jag väckte honom vid tiotiden: I dag ska vi ta en riktig långpromenad, du och jag, Cilla!
Jag la mig på dörrmattan i farstun för att vänta. Sen när Beppe äntligen var klar i badrummet då kom han bara rusande och gnuggade mig i nacken, så där som människor gör.

- Sorry, Cilla, jag har inte tid idag, sa han. Måste in på TV. Gert har ringt.
Gert är den där lilla gubben på TV som väser som en orm när han pratar. Han bryr sig bara om vilda djur: älgar, hackspettar, igelkottar och sådana.

En gång inne på TV hörde jag hur Gert sa: Måste vi ha hunnrackan med hela tiden! "Jag ska nog bita Gert i benen nån gång. Lite grann, när Beppe inte ser".

Nej, då är det mycket roligare med Beppe när han inte är på TV. När han sitter hemma och leker på maskinen. Det är en manick som han skriver på. Med pekfingrarna. Han pekar väldigt sakta, det är så rogivande. Jag brukar ligga och sova i hans rum då.

Att dikta kallar Beppe det, Ibland hummar han när han diktar. Som en humla, en stor humla med svart skägg, brummar Cilla, och det gurglade av skratt djupt nere i hennes runda boxerhals.
Ibland kommer matte in med te till Beppe och frågar hur det går. Beppe brukar bara muttra åt matte då, för han pratar inte mycket när han diktar.

Bara ibland, när han pekat länge i maskinen. Då kan han riva ut en bit papper ur maskinen och läsa upp peket.
Mest är det om djur, konstiga djur som man aldrig sett. Aldrig om riktiga djur, hundar eller så.

När han läst färdigt tittar han på mej och säger: Inte så dumt va, Cilla! Det duger väl, Cilla! Då brukar jag morra lite gillande, för då kan det hända han slutar peka och tar en promenad. Och man vill ju gärna komma ut lite.
Fast förr, innan jag kom hit, var han nog ännu konstigare. I hans bokhylla står det en bok som han skrivit förr i världen. "Jag sjunger i skon" heter den. Min Husse, en dojsångare, va!

- Men Du, Cilla, TV är väl kul? Du har ju blivit en riktig kändis i hela Sverige.
- Det är så varmt på TV. Och alla lampor som lyser och alla gubbar som hojtar. Just som man har lurat till så skriker den där Gert. "Jag ska nog bita honom i alla fall".

- Men Anita är väl rar?
- Äsch tjejer! Beppe är så larvig ibland. Hörde du när han gick på månen, va? Det var ju ingen riktig måne. Den var målad på väggen.

- Vi som sitter hemma och tittar tycker att det är kul.
- Äh, man har hört det för många gånger. Han muttrar jämt om månar och molntappar och häxor och humlor. Han är ganska barnslig, Husse.

- Men visst tycker du väl om honom, Cilla! Jag såg nog att du slickade honom i skägget.
- Jag gillar killar med skägg. Beppes är särskilt fint, det smakar liksom sirap. Fast det var den där Gert som hittade på att jag skulle pussa Husse. "Jag ska minsann bita honom".
- Det är Gert som betalar honoraret, tänk på det.

- Jag får ju inget ändå, fast Beppe får en drös med kosing varje vecka. Ändå tror jag inte det är därför han är på TV så mycket. Han har nog pengar så det räcker.
Nej, han tycker om att sitta och skoja så där, så att folk blir glada och snälla. Sen ringer folk och tackar, och då sitter Beppe och njuter. Som en hund som blir gnuggad bakom öronen.

Annat var det visst förr. Då ringde dom mest och skällde. Då kunde han vara en riktig Deppe. Säger Matte."